Jaga inte hare med frusen bössa!

Harjakt med hamiltonstövare kan hålla på hur länge som helst. Synd bara att bössans säkring frös fast! Och ta chansen att lära dig jägarspråk för harjakt.

Två vältränade och snygga hamiltonstövare står startklara på var sida om ett berg på Sollerön i dalasjön Siljan. Det är Buspersgårdens Selma i söder och Sixten med samma kennelnamn i norr. På schemat står harjakt och förutsättningarna är två centimeter nysnö, minus fem grader och helt vindstilla.

Upplägget är minst sagt gynnsamt. Det tar högst tio minuter innan Sixten har en jösse på benen. På den södra sidan av berget där jag står tillsammans med Johanna och Gert Flinta, kan vi höra Sixten lite svagt.
– Men du, Sixten var snabb han, men nu är vi också på gång, säger Gert och släpper iväg Selma.
– Jaa, ja, leta upp haren nu, manar Johanna på sin och pappas hund, varpå Selma försvinner in i ungskogen bredvid oss.

Bara att vänta

De båda kränger på sig stolryggsäckarna som hör harjakten till och jag borstar bort snön från hagelbössan som halkat ner i blåbärsriset. Så traskar vi mot förmodade harslag.

Selma är redan 300 meter i från oss och via pejlen ser vi att hon snurrar och far vid en liten bäck, troligen kom hon på slag direkt, nu är det bara att vänta. Selma är helt tyst under slagarbetet. Att ge väckskall är inte hennes grej, vilket gillas. Så när vi plötsligt hör två gnällningar från henne reagerar vi alla och tror det bästa. Men den här gången har vi fel.

– Det är första jakten på snö för i år, så säkert har hon lite stökigt att kalibrera nosen, säger Gert som förklaring till de gnyenden som hördes.

Han har nog rätt i sin förklaring för efter bara några få ljud från Selma blir hon sedan mol tyst.

harjakt
Fem minus, två centimeter nysnö och vindstilla. Det var säsongens första harjakt på snö på Sollerön i Dalarna och såväl hundar som jägare var väldigt sugna. Den passade haren har som sig bör försetts med en grankvist i kroppshålan. Foto: Christer Lindberg.

I berget ovanför oss driver Sixten för fullt och vi slår en signal till Gunnar Karsbo för att kolla läget. Hunden Sixten och jägaren Gunnar hör som ihop och via telefon får vi veta att haren buktar bra men att drevet drar sig mer och mer åt vårt håll, och det gillar vi.

Gert strör lite kaffepulver i botten på koppen och öppnar korken på termosen för att slå i en ”upptagare”, en kaffetår för att hjälpa hunden att få haren på benen. Han lutar termosen mot koppen och just som det heta vattnet lämnar korken och är på väg ner mot kaffepulvret i koppen, skriker Selma.
Skallserien därefter lämnar inga tvivel efter sig, haren är på fötter, nu är det drev! Sicken vältajmad upptagarslurk, kan hända Gert har varit i skogen med Selma förut.

Tar ny fart

I en skog pudrad med nysnö har nu två harar det körigt, två stövare det roligt och fyra jägare en stund som hör till jägarlivets bästa. Dreven vi hör är komna ur glada hamiltonskall.

Sixten driver snabbt, men missar ibland ett avhopp fast är duktigt att komma på igen. Och har då haren hunnit lugna sig blir påsticket ordentligt och drevet tar nyvunnen fart. Selma driver mer jämt, håller koll på det mesta.
– Ja, nu är jag snart nere hos er, jag flyttade efter och det tycks ju vilja bukta i ungskogarna här, säger Gunnar när han ringer upp Gert.
– Ja, då har du då fraktat dig en god bit genom skogen, men du är så välkommen hit till vår sida av berget, svarar Gert.

Kort senare har stövarna korsat varandras drevlöpor och nu är det vi som har Sixten närmast.
Selma och Sixten är kullsyskon ur en valplåda där tre valpar växte upp 2011 hemma hos just Gert och Johanna på Sollerön. Den tredje hunden är Signe och alla tre är jakt- och utställningschampions.

Flera uppdrag i stövarklubben

För Johanna har hundar och jakt alltid varit en del av fritiden och med pappa Gerts intresse för harjakt blev det naturligt för henne att också halka in på det spåret. Och när det gäller hamiltonstövare, har hon redan i sina unga år skaffat sig massor av kunskaper om olika avelslinjer och hur en bra stövare ska vara.

Hennes intresse har redan mynnat ut i flera uppdrag inom stövarklubben. Och en glad tjej som Johanna är så klart en perfekt företrädare för harjakten, som lite felaktigt fått en gubbstämpel.
Efter en timmes i princip tapptfritt drev från Selma och ännu lite längre från Sixten bestämmer vi oss för att ta pass. På barmark är vägarna populära att springa på för hararna, men det blir annat med snön. Då buktar det mer i skogen.

harjakt
Hamiltonstövaren Buspersgårdens Selma ska snart få sätta i väg. Foto: Christer Lindberg

Gunnar och Gert är så där lagom intresserade av att skjuta. De har under åren sett många harar komma och gå och bössan har de knappt med till skogen nu för tiden, fast den här dagen blev de mer eller mindre tvingade.

Med ryggen emot

Johanna och jag däremot är mer på, så vi tar passen som verkar bäst, åtminstone i våra ögon. De rutinerade herrarna kanske tycker att vi tar fel pass men vi försöker. Johanna ställer sig i en öppen äldre granskog helt nära en väg, och jag gör detsamma fast på andra sidan ungskogen där dreven nu buktar.
Gunnar har redan sett haren ett par gånger men det är vi inte förvånade över, för de timmar han har i skogen med en stövare räknas inte på vilken kulram som helst. De är många!

Av någon outgrundlig anledning ställer jag mig med ryggen åt drevskallen, fråga mig inte varför, men någon känsla var det. Fast ingen bra känsla. För efter bara en kvart på passet hör jag hur det frasar i den frusna mossan inne i granskogen bakom mig och anar.

Vrider så försiktigt på huvudet och låter tummen pressa säkringen på hagelbössan. Till min glädje sitter en vit och vacker hare bara tio meter bakom mig, helt still. Men säkringen har frusit fast!
Frenetiskt trycker jag den fram och åter och får den att röra sig mer och mer och när den slutligen hoppar i osäkrat läge avslöjar haren mitt uppsåt och kastar sig i sidled. I en ren reflex får jag kolven till axeln och svingar med. Skottet går och haren springer obehindrat vidare.
– Fick du haren? frågar Gert i telefonen.
– Du minns att bössan gled ner i snön i morse, säkringen hade tjälat och sedan när jag väl fick bössan farlig drog jag hagelkvasten i en rotvälta. Bra gjort va? undrar jag med en suck.
– Ha ha, men då får vi i alla fall höra mera drev, svarar Gert glatt och låter mig lida själv.

Det trevliga är att jag inte ens vet vilken hund som drivit haren till mig, båda är tillräckligt nära. Men tre minuter efter haren kommer Sixten i dess spår och drevet fortgår.

Ett vrål från hunden

Vid en fäbodvall helt nära mig får han så lite bekymmer i en minut eller två innan dagens bästa scen spelas upp mitt framför mig. Ett vrål från Sixten får mig att ana så jag springer upp och ställer mig på vägen som går mot fäboden.
På raksträckan kommer haren i fullt språng rakt emot mig och bara tio meter bakom kommer Sixten. Jag saknar kameran, för med bössan gör jag ingen skada åt haren utan att riskera hunden. Och 30 meter framför mig hoppar haren av vägen och så fortsätter drevet i skogen.

Vid det här laget har det gått två timmer sedan Sixten tog upp haren och någon tappt värd att nämnas har han inte haft. Det samma gäller Selma, det är inte helt fel att få jaga med sådana harhundar.
Men efter att de båda hundarna drivit varsin hare i två timmar inom 100 hektar blir det nu krångel. Dreven går ihop just under bergstoppen och Selma får tappt. Sixten blir också tyst ett tag innan vi hör ännu ett påstick och det är full jakt igen.

Ett skott ekar i skogen

Drevet går raka vägen mot Johanna där hon står i en tidigare drevlöpa. Sådana här gånger är spårsnön skvallrande. Harens gång är exakt den samma som tidigare.
Gert har under tiden tagit sig upp till Selma för att kolla läget och då Gunnar redan är på den skogsfläcken råkas de och slår sina kloka huvuden ihop.
– Undrar om inte Sixten bytte hare nu, spår Gunnar.
– Nog kan det vara så. Selmas tappt känns lite konstig och jag tror att hon inte driver efter någon annan hund, förstärker Gert spådomen och går för att koppla Selma.
Då ekar ett hagelskott i den snöpudrade skogen och det känns som att nu har den haren sprungit klart. Den gissningen är helt rätt och vi samlas hos Johanna, både folk och hundar.
Klockan har hunnit bli mitt på dagen och alla är nöjda, utom hundarna kanske. För en stövare kan nog aldrig få nog av att driva.
Efter mycket skönt snack bestämmer vi oss ändå för att göra ett kort försök till, trots att dagarna i januari är korta. Harjakt med bra stövare är beroendeframkallande.

Lär dig jägarspråk

Slag, traj – Harens spår från dess nattliga födosök.
Väcker på slagen – Hunden skäller i nattspåret innan den hittat haren.
Upptag – Hunden hittar haren som rusar upp ur legan.
Drev – Hunden följer den springande haren med skall, ofta är hunden 1-5 minuter efter haren.
Avhopp – Haren har gjort ett rejält skutt, från till exempel en väg, för att lura hunden.
Tappt – Hunden har tappat bort haren tillfälligt.
Dö tappt – Hunden har tappat bort haren helt.
Påstick – Hunden hittar haren efter en tappt.
Tapptfritt – Drevet går utan att hunden tappar bort haren.

Av: Christer Lindberg
Foto: Christer Lindberg

Läs mer om:

Kommentarer

Ja, tack! Jag vill gärna ha Lands nyhetsbrev med nyheter, inspiration, mat & vintips!

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.