Skogshare lurade reporter – exklusiv intervju i fara

Att leta rätt på en skogshare att intervjua är inte lätt. De är duktiga på att gömma sig, särskilt i snö. Men Lands reporter hade tur.

Hej haren, går det för sig att göra en intervju?

(tystnad)

Hallå, jag undrar om jag kan få ställa några frågor till herr Hare? Eller fru Hare?

– Vad gastar du om? Jag syns faktiskt inte. Du kan inte veta att jag är här, och då kan du heller inte intervjua mig.

Åh, förlåt! Tänkte inte på det. Jag råkade se dina ögon och sedan anade jag resten av dig också.

– Men vi skogsharar är vita på vintern för att vi inte ska synas mot snön. Du hade bara tur!

Okej, om jag blundar en stund, så får du skutta iväg så börjar vi om.

– Överenskommet! Vänta, jag är snart klar… sådär, nu kan du titta!

Det är ju bara att följa spåren i snön, dummer. Det ska inte bli så svårt.

– Varsågod och försök. Dummer kan du vara själv.

Eh, nu följer jag dina tassavtryck här och… och så tar de slut plötsligt! Du var ju här nyss. Gick du upp i rök?

– Haha, bara att följa spåren? Haha!

Hur gjorde du?

– Det är egentligen en hemlighet, men du verkar så hopplöst nyfiken så jag får berätta. Jag gick tillbaka i mina egna spår en liten bit och så tog jag ett stort skutt åt sidan, och nu ligger jag still. Här är jag!

Smart! Varför gör du så där?

– Om jag är jagad av en räv eller av jägarens hund, så tar jag till det här knepet. Likaså innan jag tar daglega.

Daglega? Så du ligger och latar dig på dagarna?

– Det skulle du också göra om du var uppe och letade mat på nätterna. Fast nu på vintern, kan jag vara uppe ett tag på dagen också för att fixa tillräckligt med mat. På vintern behöver jag äta mer, det kan lätt bli ett halvt kilo mat per dygn.

Vad gillar du att äta?

– Nu på vintern blir det en hel del tunna björkkvistar. Nästan bara björk när jag tänker efter, för det är vanligast. Annars föredrar jag sälg och vide.

Du käkar trä alltså! Kan det va nåt?

– Så länge det inte är snö föredrar jag faktiskt ljung och bärris men annars blir det alltså trä, som du väljer att uttrycka det.

Rikt på fibrer, och nyttigt alltså! Kanske nåt för oss människor att ta efter?

– Då får ni lära er att äta er egen avföring först.

Urk! Är du inte klok? Varför då?

– Fiberrikt betyder också svårsmält, så för att tillgodogöra mig all näring äter jag upp första omgången avföring. Ibland andra också. Så gör alltid vi harar.

De där hårda runda kulorna man hittar efter dig, ser ju nästan ut som typ godis. Så det kanske inte är så farligt?

– De där kulorna är den hårda slutprodukten, med i stort sett bara osmälta fibrer i. De bryr jag mig inte om längre.

OK, då vill jag inte veta mer. Jag ska inte börja käka trä. Fast är det snöfritt tar du alltså hellre blåbärsris, men då blir du som en vit boll i allt det gröna. Lätt för räven att se?

– Ja, det är inte bra. Duvhöken är farlig också. Även berguv och kungsörn är totalt livsfarliga för oss. Därför vill vi skogsharar ha snö på vintern.

Men jag har sett bruna harar på vintern! Och andra som varit liksom blågrå. Tycker dom det är snyggare?

– Snyggare? Vi är inte fåfänga som du och dina kompisar. De gråa kallas moharar och finns i södra Sverige. De blir inte vita på vintern som jag, som ibland kallas fjällhare eller nordhare. Men vi tillhör alla arten skogshare.

Och de som är bruna på vintern?

– Det är fältharar, alltså en annan art. Tyskharar kallas de också, och inplanterades av er människor för över 100 år sedan. Inte så smart kanske.

Jag har hört att ni korsar er med fältharar ibland.

– Ja, det händer. Oftast är det fältharehanar och skogsharehonor som får till det. Men det händer visst att skogsharehanar och fältharehonor får ungar också.

Är dessa ungar fertila, alltså kan de få ungar när de blir vuxna?

– Ja, det lär vara så.

Så då håller det kanske att uppstå en ny sorts hare, med litet av varje art?

– Intressant tanke, men det verkar inte vara så. Nere i Europa har båda arterna funnits intill varann i tusentals år, och de är fortfarande två olika arter utan att någon ny uppstått.

Och så får ni jätteroliga ungar med tjädrar också, eller hur? Skvader heter det visst?

– En hare med tjädervingar, det vore nåt! Men du, det stämmer inte.

Men jag har ju till och med sett en uppstoppad sån på Biologiska museet i Stockholm!

– Kan man bygga en månraket kan man väl tråckla ihop en skvader. Men jag säger det igen: Det finns inga såna djur i skogen!

Skogsharen ökade och minskade

– 46-61 cm lång. 2-5,8 kg (honan aningen större än hanen).

– Vit päls på vintern, men i södra Sverige blågrå (grovt sett går gränsen ungefär i Mälardalen).

– Skiljs från fälthare (som inte blir vit eller blågrå på vintern) på något mindre storlek, vit svans, kortare öron och mörkbruna ögon istället för fältharens gulbruna. Pälsen är gråare och mer jämnt färgad. Fältharen är gulbrun och något fläckig.

– Ökade kraftigt under rävskabben på 1980-talet. Har sedan minskat, men tycks hålla ställningarna i Norrland.

– Äter färska örter, gräs och blad så länge det finns. Annars bärris och ljung, och när snön ligger tar den tunna kvistar och bark. Även nyplanterade tall- och granplantor.

Av: Håkan Steen

Läs mer om:

Kommentarer