Voff, voff! Därför är det kört för nyårslöftet

Nyårslöftet är dömt från början. En del av hjärnan lovar heligt att sluta äta godis 2017 och en annan del struntar i det. Enda sättet att lyckas är att ta en omväg via hunden.

Det är bara att tugga i sig, enligt hjärnforskningen är det redan klart. Nyårslöftet kommer att gå åt skogen, hävdar neuroforskaren Alex Corb i sin blogg på Psychology Today.

Alex Corb har koll på vilka delar av hjärnan som gör vad när vi tänker. Han har forskat på depression och kartlagt hur tankar och känslor aktiverar olika delar av hjärnan.

Just när det gäller nyårslöften är hela processen delad i två delar. Enligt Alex Corb är hjärnan inriktad på två typer av beteenden, målinriktade beteenden och beteenden som sker automatiskt, av gammal vana.

Nyårslöftet formas i pannan

Så här går det till. Sekunderna innan tolvslaget aktiveras prefrontala cortex, alldeles bakom pannbenet, och tar ett beslut om ett mål. Nästa år ska det inte ätas smågodis.

Hjärnan
Längst fram sitter det, nyårslöftet. Längre in i hjärnan lovas där emot ingenting.

Den prefrontala cortexen tar beslut, planerar viljestyrda handlingar och rörelser samt analyserar allt utifrån tidigare erfarenheter.

Naturligtvis vet den om att man får hål i tänderna och muffinsringar runt midjan av godis och tar ett intelligent beslut.

Samtidigt, en knapp decimeter därifrån, sitter de basala ganglierna. Det är en struktur mitt i storhjärnan som styr automatiska processer. Den är i normala fall upptagen med saker som att flytta ena foten framför den andra och hålla koll på allt annat som vi gör av gammal vana.

Nyårslöftet under pannbenet går vanemaskinen helt förbi. I stället gör den som den alltid gjort, som den i åratal tränats att göra. När påsen med smågodis skickas runt bordet sticker den ner näven, plockar upp och kastar in ett par geléhallon i munnen.

Tänk efter, om den tränats i 20 år att betrakta godispåsen som en näringskälla så kommer den att göra det igen.

Stress pajar allt

Prefrontala cortexen kan köra över basfunktionerna mitt i hjärnan men bara så länge som den har uppmärksamheten riktad just mot det beteendet.

Mitt i tanken ”aja, baja, inget godis” fungerar det men så fort tanken glider iväg till något annat sträcker de basala ganglierna ut näven igen. Snabbast slår vanemaskinen till om du blir stressad, det är till exempel en av orsakerna till att det är så lätt att småäta när något går åt skogen.

Enligt Alex Corb är enda sättet att nå målet att betrakta de basala ganglierna annorlunda.

Hund med kakor
Chihuahua med kakor, lite som din hjärna.

– Tänk på dem som en hund. Om du lämnar ett fat kakor på vardagsrumsbordet och hunden äter dem, inte kan du bli arg på hunden för det. Det är så hundar gör, skriver Alex Corb.

Så länge du glor på hunden håller den sig lugn men så ringer telefonen och du riktar uppmärksamheten åt ett annat håll. Glufs, glufs.

Lösningen är alltså att försöka igen och igen. För precis som en hund begriper de basala ganglierna inte annat än upprepning och belöning, upprepning och belöning.

Varje gång du misslyckas blir alltså ett tillfälle att försöka att odla en ny, godisfri vana. Upprepa och beröm, belöna dig själv och ha tålamod.

Som Alex Corb beskriver det är motsatsen inget alternativ.

– Tänk dig att det är som att lära en valp bli rumsren. Stressar du valpen kissar den bara på golvet.

Av: Kristina Bäckström
Foto: Istock

Läs mer om:

Kommentarer