Hanna Hellquist: ”Lanthandeln är nedlagd – men jag är lättad”

KRÖNIKA. Land.se:s bloggare Hanna Hellquist skriver om lanthandeln hon besökte som barn och fördelarna med att den är nedlagd.

I början av 1990-talet, när jag var tio elva år, så fanns det en liten lanthandel, ungefär halvvägs mellan vår sommarstuga och Grums. Den hette något så genialiskt som Ann-Maries lanthandel i Ask. Är inte det det vackraste namnet på en mataffär som ni någonsin hört?

Läs mer av Hanna Hellquist i bloggen

Den var belägen i ett gult trähus invid vägen. Jag tror att Ann-Marie också bodde i det där huset. Jag minns inga priser, jag var alldeles för liten för att själv vara betrodd med pengar, men jag minns känslan när vi stannade till hos Ann–Marie för att handla i stället för att åka hela vägen in till Grums. Det var som om man aldrig behövde konfrontera tiden som man egentligen levde i och den tanken var väldigt kittlande för mig på den tiden, jag vet inte varför. Bilarna var gamla, vägarna var kassa och Ann-Marie sålde allt från närproducerade ägg till små ritböcker och pennor och gamla juldekorationer. Ibland hölls det gårdsauktioner på grusplanen utanför huset.

Lanthandeln är nedlagd nu, så klart, annars hade jag väl antagligen aldrig skrivit om den. (Sådana smultronställen vill man ha för sig själv.) Det är sorgligt, på ett sätt. Jag tänker på det varenda gång jag åker förbi den: ”Vad sorgligt det är”, tänker jag, ”att sådana här små handlare inte kan gå runt längre. Att alla måste ta bilen till affären om de bor på landet.” På Ann-Maries tid tror jag att de flesta av hennes kunder faktiskt kunde cykla till henne utan några större vedermödor.

"Om de började trivas så skulle de börja föröka sig"

Men på ett annat sätt är jag lite lättad, av totalt egoistiska skäl. För tänk om lanthandeln fortfarande hade varit öppen? Det skulle betyda att det bodde så pass mycket folk omkring här i krokarna att lanthandeln faktiskt hade varit lönsam. Och om det bodde så mycket folk här omkring, och dessutom med en lanthandel runt knuten, ja då skulle de börja trivas, och om de började trivas så skulle de börja föröka sig. Om de förökade sig och dessutom deras ungar trivdes, då skulle ungarna behöva någonstans att bo när de blev vuxna och snart skulle åkrarna runt min stuga styckas upp till tomter och jag skulle få grannar som jag inte kom överens med. Grannar som grillade laxburgare om kvällarna så att mitt hår alltid skulle lukta fisk och som spelade konstig ny musik som skrämde bort rävar och rådjur, och hela poängen med mitt hus i skogen i Grums skulle gå helt förlorad.

Läs också: Hanna Hellquist: ”Det är då jag bara vill cykla mellan vingårdar i Frankrike och hångla med 28-åringar”

"Tänk om det plötsligt skulle bli lätt att bo här?"

Jag gick med i en förening som vill dra fiberkabel till den här lilla delen av världen där inte ens de alternativa nätleverantörerna funkar. Det är svindyrt, alltså på riktigt svindyrt, men jag tänkte att det kanske skulle vara värt det i längden. Men det är en kortsiktig tanke. På alla sätt. För det första så antar jag att ordinarie mobilnät snart måste byggas ut, för hur skulle det annars se ut? Ska det dras fiberkablar kors och tvärs över landet, och folk ska betala 20 000 spänn för det? Hur funkar det? Och för det andra, tänk om det plötsligt skulle bli lätt att bo här?

Då kommer jag alltid att lukta grillad fisk. Ja, sådana här saker kan jag gå omkring och oroa mig för. Men så bor jag ju också bara här på somrarna.

Av: Hanna Hellquist
Foto: Simon Johansson

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.