Krönika: Det blir en god jul att minnas!

Jul är en glad högtid men också en tid där minnen blandas med saknad. Lands Kristina Bäckström berättar om hur saknaden kan vara en lika stor skatt som det är en börda.

Det är vinterväntan. Tankarna borde bara vara bräddfulla av pepparkaksdeg men så är det inte. Det finns mer.

För mig, som för så många andra, får tillvaron en djupare resonans redan i början av november vid alla helgons dag. Fars dag kommer sedan och efter det några plågsamma årsdagar som i teorin inte borde kännas alls. Det har ju gått så många år.

Så blir det jul och vi formligen rullar oss i minnen och nostalgiska traditioner. Varenda prydnadstomte har sin historia och de där sneda smällkaramellerna i granen har varit med så länge vi kan minnas.

I alla de här traditionerna har saknaden sin plats.

Jag klagar inte, det är inte synd om mig. Jag vill inte heller tala om för andra hur de ska sörja.

Det här är bara mitt försök att berätta om hur saknaden efter en viktig person som gått bort kan vara en lika stor skatt som det är en börda.

Jag gillar att tänka på det. Det är stort och svårt att sätta ord på, kanske rent av omöjligt. Därför brukar jag fnysa ilsket när folk lite slängigt kallar det för sorgearbete.

Visst förstår jag tanken, sorgen är slitsam och visst kan man fastna i ett hörn om man inte tillåter sig att känna, men det leder ändå fel.

Att kalla sorgen för ett arbete antyder att jobbet någon gång blir klart. En dag ska man slå dammet av nävarna, sätta sig tungt i soffan med en kopp glögg i näven och bli ledig.

I början trodde jag själv på arbetslinjen. Här ska sörjas, slog jag rådigt fast och skred till verket. Jag tog i och bölade ända från tårna och frossade i gamla instamatic-bilder. Jag tänkte mig att jag kunde gnugga på de ömma fläckarna tills det onda gick över. Ett tag trodde jag till och med att taktiken fungerat.

Sedan kom en advent och i den peppriga doften från tändstickan som just tänt ljuset bodde ett minne. Det drog sig undan så snabbt att jag inte hann fånga. Någonting inuti mig var annorlunda.

Jag hade blivit den som inte har, den som saknar någon och det är ett sällsamt tillstånd.

I brist på bättre prövar jag bild efter bild för att beskriva tankarna.

Jag kan tänka att det här att sakna är som när någon knackar mig på axeln och blixtsnabbt gömmer sig så att jag inte hinner se vem det var. Minnena är oftast inte ens synliga.

Ibland tänker jag: Ingen människa är en ö, varje människa är i stället ett snår.
Det är gamla grenar och nya, ihopslingrade i ett myller med kvistar från dem som står närmast. Här finns lena grenar och vassa, mjuka löv och taggar. Och när en nära försvinner rivs lövverket isär.

Då minns jag hur ont det gör just då, hur pinnar och löv ryker, och tänker att det blir liksom luckor i grenverket. I luckorna hittar man ibland små bitar av lena blad till tröst och det finns plats för nya skott att ta fart.

Sen kan jag inte annat än fnissa åt mig själv. Blaha, blaha. Bara en massa prat som inte täcker, det skyler inte ens nödtorftigt.

Det enda jag vet säkert är att det inte är ett arbete att sakna. Med tiden blir det en uppgift, ett kall om du vill.

Det är lätt. Min uppgift är att finnas och att minnas.

Och en kväll när det fjärde ljuset just tänts hänger en pepprig doft kvar i luften. Jag tar en kaka till ur plastburken på bordet och säger till sonen:

Det här, vet du! Det här skulle din morfar ha gillat.

Av: Kristina Bäckström
Foto: Istock

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.