Krönika: Jag ser aldrig skogen som bara träd igen

Träden pratar med varandra, granen ger björken mat och träden känner igen sina egna barn. Lands Kristina Bäckström om ny forskning som för alltid förändrat synen på skogen.

Ibland är skog det enda som hjälper. Vissa stora känslor får inte rum någon annanstans.

Det har hänt att jag dragit till skogs när det varken gått att umgås med människor eller djur. Man kan varken prata eller hålla om, inte ens byta en blick.

Den största ilskan eller glädjen som fyller allt, besvikelser som smakar så rått att orden fastnar i munnen eller den där förvirringen som ingen människa kan hitta vägen ur.

Då sitter jag i mossan och glor tills allt jämnat ut sig. Om hjärnan sprätter mentalt grus så låter jag fötterna tänka i stället, steg för steg. Andas och gå. Där står stam står bakom stam, lika och olika och till slut känns det mesta hanterligt.

Om de här jättarna kan stå som de gör så kan väl jag.

Det kan skogen göra för mig och jag har hållit tyst om det. Sånt naturflum, det luktar rökelse och tåstrumpor lång väg. Men nu vågar jag för nu finns vetenskapligt stöd för flummet.

Suzanne Simard, forskare i skogsekologi på universitetet i British Columbia, fick syn på sammanhanget redan som barn när familjens hund föll ner i hålet på utedasset. När hunden krafsades fram ur smörjan råkade någon peta fram det vita nätet en bit ner i marken, mycelet som är trädens internet.

Ända sedan dess var Suzanne fångad, hon har forskat på mycelets roll och på samspelet mellan skogens träd hela sitt vuxna liv. När hon ser på skogen idag ser hon något helt nytt.

Till att börja med sitter man inte under träden i skogen, man sitter mitt i ett klot av liv. Högst upp kronor och stammar och i jorden rotsystemen, lika stora som kronorna. Mellan rötterna löper mycelet som kopplar ihop alla träd med varandra.

De jobbar ihop. I stället för bilden av skogen som en djungel där den starke vinner visar Suzanne Simard upp en bild av en skog av idel samarbete.

Granen och björken matar varandra. När björken står kal skickar granen mer näring till björken som sedan bjuder tillbaka med en extra dos på sommaren. Grova grenar viks undan för att inte skymma grannen och om ett träd skadas varnas de andra med kemiska panik-signaler genom mycelet.

Forskarna har kunnat kartlägga signalerna där nere i jorden med radioaktiva isotoper och sett att vissa träd är centrum för kommunikationen. De pratar med alla.

Man kan kalla dem moderträd, skogens nav och jag tänker: Om de kan knyta samman allt så ska väl jag hålla också.
Småplantor som just slagit rot får hjälp upp. Mamma-trädet viker undan rötterna för att ge plats och matar ättlingen med kolföreningar, kväve och fosfor. Man har till och med kunnat se att ett döende moderträd för över ämnen som hjälper barnet försvara sig mot angripare det inte mött än.

De tysta jättarna känner till och med igen sina egna barn. Forskarna har sett att en yngling från eget frö får mycket mer av moderträdet än en som växt från ett främmande frö.

Så när jag sitter där i skogen och det brusar inuti så finns en stor värld runt omkring, ett solsystem i trä och allt går i slow motion.

Bland träden är mina stormar knappt synliga veck i en annars slät yta. Kan de stå som de gör så kan väl också jag.

Av: Kristina Bäckström
Foto: All over press

Läs mer om:

Kommentarer

Ja, tack! Jag vill gärna ha Lands nyhetsbrev med nyheter, inspiration, mat & vintips!

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.