Krönika: En fnurra på tråden är en bra början

Hur lär man sig saker? Och vad har Gandhis kalsonger med saken att göra? Lands Kristina Bäckström berättar en hisnande hantverkshistoria om hur hon lärde sig konsten att spinna.

Studieteknik är viktigt. Därför vill jag dela med mig av min egen strategi för inlärning.
Så här gick det till när jag lärde mig spinna garn av ull.

Det började med desperation. Ett sedan länge välrotat garnmissbruk hade mist sin egg. Hur mycket garn jag än drog hem från affären gav det inte samma kick som förr.

Nystan som nystan. Jag behövde något nytt för att trigga igång.

Jag ville slopa mellanhanden och göra mitt eget och som varje modern människa gör googlade jag i veckor för att hitta nyckeln till konsten.

Jag glodde i timmar på allt från folk som snurrade ihop collie-ull på hypermoderna spinnrockar till damer i Nepal som förvandlade nässelfibrer till garn med inte mer än 10 fingrar och en pinne med en lerklump på.

Steg ett var taget. Jag visste nu att det gick, att andra lärt sig, men hur skulle jag gå vidare?

Efter att ha ratat ett självbygge där man parade ihop PVC-rör med delar från en gammal cykel till en spinnrock föll jag för en superenkel slända man kunde bygga själv.
En pinne, två cd-skivor, ett gem och ett par gummiband.

Pinnen vässades i ena änden. Skivorna träddes på pinnen och fixerades med gummiband ovanför och nedanför. Gemet rätades ut till en krok som trycktes ner högst upp på pinnen.

Snurrelisnurr, så gick allt åt skogen. Det var som att försöka mata en tvååring med skyffel, iklädd ugnsvantar. Om det blev lite tråd small den av och hembygget upplöstes i sina komponenter. Skivor, pinnar och gummiband flög åt alla håll.

Tillbaka till ritbordet. Det var då jag tog rygg på Gandhi.

Under en av alla dessa planlösa google-rundor hittade jag en liten film där den store Mahatman själv spann bomullstråd som han sedan vävde ihop till snygga kallingar åt sig själv.

På den tiden var Gandhis spinnande en sinnrik ickevåldsprotest mot britterna som tvingade Indien att skicka bort all sin bomull till England för att sedan köpa dyra engelska bomullstyger för att ha något att ta på sig.

Detta faktum gick mig helt förbi. Jag bara glodde på mekaniken. Allt som krävdes var att man fick en spetsig nål att snurra, strunt samma hur. Från spetsen av denna nål kunde man sedan tvinna de finaste trådar.

Vid det här laget hade ryktet om mina ulliga äventyr spridit sig och en bekant kom med sin gamla spinnrock. Den var blå och hade en något underlig hållning.

Hjulet åkte runt, runt, runt men inte riktigt rakt. Tydligen hade någon ramlat över den och vridit hela konstruktionen lite för långt norrut.

Det gjorde ingenting.

Jag vässade en blompinne och tryckte in i pipan mitt i spinnvingen. Snurrelisnurr, precis som Gandhi, och det blev tråd.

Med tråden kom självförtroendet och det ena nystanet följdes av det andra.

Jag hade knäckt koden och gick från Gandhi-snurr till portabel Nepal-modell med pinne i klump.

En snurrande pinne, det blir inte många mil tråd i timmen. Hungrig på högre fart närmade jag mig försiktigt en riktig spinnrock.

Hon är snirkligt snidad i ljusbrunt trä, hon har just fyllt 90 år men kan ändå ge mig en riktig match.

Vi har tampats med varandra några år nu och äntligen blir det garn på allvar.

Så om du undrar hur man lär sig spinna så vet du hur det går till. Man letar, bygger, tappar och trasslar. Man härmar Gandhi, snurrar och floppar. Ull i näsan och under soffan. Fnurror på tråden är bara en början.

Eller så går man bara en kvällskurs. Det går bra det också.

Av: Kristina Bäckström
Foto: Kristina Bäckström

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.