Krönika: Nu är det dags att prata om hur det känns att finnas

När det gått så långt att förtvivlan är ordlös, då är det svårt att nå fram. Lands Kristina Bäckström föreslår en annan strategi - att vardagsprata mer med varandra om hur livet känns.

Ska vi prata om hur det känns, du och jag? För det är väl ändå på tiden!

Alla hamnar i skuggan någon gång i livet. Andra är som jag, de lever i vandrande skugga år efter år. Det är varma fläckar och kalla, som under stora träd när solen ligger på. Ibland kan det gå långa tider innan ljuset når ner. Kallt och jäkligt. Och när det äntligen blir varmt, en lättnad som lyfter.

Ändå beskriver vi sällan för varandra hur det känns. Det gläder mig att det just nu pratas mer om att vi måste våga närma oss dem som lider allra mest, de som funderar på att ta sitt liv, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över bristen på vardagsprat om vad vi känner och hur.

Kanske kunde vi släppa garden lite, vardagsprata mer och på det sättet hjälpa varandra hålla den där ordlösa förtvivlan borta.

Alla har sin bild att bidra med. Tomt här inne, säger någon och lägger handen mot hjärtat, medan andra pratar om att det känns som att sitta i en tom brunn och titta upp mot ljuset där ovanför.

Ibland kan det kännas som att försöka hålla fast en katt som absolut inte vill, men inte i famnen utan inuti bröstkorgen. Oj, vad det stökar och krafsar.

Det kan vara som att vara skitskraj nästan hela tiden, fast helt utan anledning. Det trötta sinnet försöker vila sig en stund genom att lägga den rädda känslan på något annat, vad som helst. Influensa, elräkningar, översvämningar.

Själen är kräksjuk säger nån och just då går det bra att fnissa lite åt eländet.

Men det handlar inte bara om mörkret. Även de goda känslorna behöver beskrivas. Det händer att lungorna blir så fyllda med livsluft att man nästan tappar andan, friskt som doften av Vicks Vaporub. Man blinkar tårögt över styrkan.

Glädjen kan bli så stor att den nästan skräms. Så lätt, skört och vackert som regnbågsblinkningen på såpbubblans yta ögonblicket innan den spricker. Plopp!

Jag vet var vi kunde ses. I varje kommun i hela landet finns ett hus med ett rum fyllt från golv till tak med människors ord för hur det känns att finnas. Det handlar om hyllmeter efter hyllmeter med människors tankar om livet nerskrivna under hundratals år. Vi kunde sitta där på biblioteket, längst in i rummet i de mjuka stolarna och bläddra.

Jag skulle kunna krafsa ner Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang ur barnhyllan och viskläsa lite medan pekfingret följer textraderna.

Farfar Dartanjang tycker att det låter otäckt om ladan. Det bor tigrar där inne, ganska gamla och tandlösa men de morrar ändå. Ja jisses, så många gamla tigrar man har i ladan, kunde vi sucka. Helt utan bett men de skräms ändå.

Och giraffen som ligger på en sophög och sover med huvudet i en konservburk. Hur många gånger har man inte vaknat på det viset, skrotig och burkig?

Tycker du att nivån är för låg, för barnslig? Då plockar vi fram flora och fauna och läser om en förunderligt vacker värld.

Jag kunde visa dig timjansnyltroten som inte kan leva själv utan en planta timjan att para ihop sig med. Den sätter frö som slår rot först när det doftar timjan om jorden.

Sedan bläddrar vi fram nässelfjärilen som ser så skör ut men samtidigt kan sova hela djupfrysta vintern hängande på en plankstump lutad mot väggen inne i en lada.

Den väger som en halv tanke men när värmen kommer lyfter den. För så kan det också vara.

Av: Kristina Bäckström
Foto: Istock

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.