Krönika: Vem kan tro på samhället om fusk är OK redan i skolan?

En tonåring kommer hem från skolan. Arg. Besviken. Klasskamrater fuskar på prov och kan i värsta fall glida förbi i den hårda konkurrensen om åtråvärda högskoleplatser. Vad gör en pappa då?

Bäst som jag står och gräddar pannkakor en simpel vardagkväll kommer yngste sonen hem från skolan och är arg.

– Folk fuskar!

Han och några klasskompisar har sett en i klassen smuggla med sig en telefon i provsalen. Den enda läraren har haft 30 elever att hålla ögonen på, så det har inte varit svårt att låta telefonen till hälften glida fram ur tröjärmen och sedan snegla på displayens text.

Ett par elever har också under prov setts använda det beprövade tricket med att skicka lappar mellan sig, när läraren haft ögonen på annat håll. Jag höll på att skriva det gamla ”hederliga” tricket.

Sonen pluggar som en dåre under sitt sista år på gymnasiet och vet att det krävs höga poäng till nästa steg. Marginalen kommer inte vara bred om han lyckas klämma sig in på den hett önskade utbildningen.

Ilsket sliter han av sig skorna och målar upp skräckscenariot att någon fuskar sig förbi honom eller någon av hans kamrater, som också kör med rent spel. Tänk att förlora sin rättmätiga plats till en fuskare! Han står inte ut med tanken.

Inte jag heller. Som förälder vill jag förstås skicka ut mina barn med de bästa av förmågor, till den bästa av världar. Vad ska en hårt strävande ung person tänka om skolan och om samhället, om han ser att fusk lönar sig?

Över pannkakor och blåbärssylt kommer vi överens om åtgärder. Sonen och hans kompisar ska gemensamt maila berörda lärare och jag ska ringa rektorn. Nåt måste vi göra.

Jag har levt ett tag, så jag är inte förvånad. Men det gör ont att se en ung och förtroendefull människa få örfilar av livet. Och det ska väl för sjutton åtminstone gå att ta sig genom skolan på lika villkor? Det är ju ett av vårt samhälles stolta mål.

Vad gör en förälder sedan? Googlar förstås, och hittar tidningsartiklar om och av forskaren och gymnasieläraren Lars Fonseca från Kalmar.

Fonseca har märkt att det även finns lärare som fuskar, genom att se mellan fingrarna med fusk. En morot kan vara att en hög andel godkända elever ökar chansen till löneförhöjning.

Han ser också att skolledningar har drivkrafter att ta lätt på fusk. Många underkända elever gör att färre söker sig till just den skolan, vilket i sin tur betyder ett sjunkande inflöde av skolpeng till skolan.

Enskilda lärare han pratar med tycker att Fonsecas forskning är intressant. Skolor förbigår den däremot med tystnad. Komma och föreläsa om fusk? Inget svar.

Enligt skolors regler är naturligtvis är all form av fusk förbjudet, men i praktiken har såväl skolledningar som lärare, elever och föräldrar en viss tolerans.

Han kallar det ”dubbel bokföring” och oroar sig för vad som händer när regler för hur vi ska bete oss, inte hänger samman med normerna. Det som står på spel är den sociala tilliten, som han kallar ”ett viktigt kitt som gör att samhället fungerar och att vi kan lita på varandra”.

Jag oroar mig också. För samhället och för min tonåring. Det skär i hjärtat att inse hur hans tillit till rättvisa och rent spel, solkas ned. Vad ska det göra med honom? Ska han också börja fuska? För att han känner att han måste?

Vi sväljer de sista pannkakorna och skrapar upp resterna av den goda sylten, och det är som om han läser mina tankar:

– Jag ska aldrig aldrig aldrig fuska. Då får jag hellre missa den där utbildningen.

Och själv skäms jag över att just ha snuddat vid tanken att ”om andra fuskar så…”. Men jag snuddade bara. Jag lovar.

Av: Håkan Steen
Foto: Istock

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.