Brevet blev Stina Stoors vändning – nu är hon hyllad författare

Från sjukpensionär till hyllad författare. Stina Stoor låter landsbygden ta sin plats i historierna men vägen till skrivandet har inte varit spikrak.

Hon har gått från att vara sjukpensionär med flera självmordsförsök bakom sig före 25 års ålder – till att bli prisad författare.

Vägen till hennes västerbottniska Balåliden går längs böljande väg med kringliggande åkrar och skog, över Öreälv och sedan Balån fram till huset där hon växte upp.

Flyttat runt

Efter att ha flyttat runt i landet och bott i allt ifrån Lund och Göteborg till Karasjok i Nordnorge bor hon sedan många år tillbaka i ett hus i hembyn igen tillsammans med sin man och två barn.

I ett annat bor hennes mamma, och det är där hon vant öppnar dörren och bjuder in.

Började skriva självmordsbrev

Det är också här, i byn, som hennes berättelser utspelas. Att hon kunde hitta ljus i mörkret genom att skriva blev uppenbart för henne själv i samband med ett självmordsförsök.

– I slutet av tonåren började jag skriva ett självmordsbrev och jag ville skriva ner allt, som ett bokslut. Men det blev liksom så bra att jag blev hänryckt, som att pannorna i mig började elda och hjulen började snurra. Jag skrev och tänkte att jag är ett geni! Det år ju sånt man tänker i tonåren förstås men det räddade mig just då, att sätta ord efter ord på det där pappret.

Sedan debuten 2012 har Stina Stoor fått ta emot många priser. Här radar hon för första gången upp allihop bredvid varandra.
Sedan debuten 2012 har Stina Stoor fått ta emot många priser. Här radar hon för första gången upp allihop bredvid varandra. Foto: Camilla Olsson.

”Alla försökte ta ner mig”

Då hade hon knappt orkat hålla i en penna innan.

– Jag har haft stora pendlingar i mitt mående. Drägligt hoppfullt – i efterhand alldeles lagom hoppfull – men alla försökte medvetet ta ner mig på jorden för att jag inte skulle bli besviken igen.

Stängde in sig

Förvåningen var därför stor när hon 2012 stängde in sig i bagarstugan på gården och skrev. Hennes mamma undrade om hon hade blivit helt galen men i stället var det målmedvetet arbete.

– Min pappa hade blivit akut sämre och flyttat till ett demensboende, min svärfar dog och min man sörjde väldigt och krisade. Min mamma var också utbränd efter att ha tagit hand om min pappa dygnet runt och jag behövde fixa världen. Jag hade två små barn och kände mig så totalt misslyckad så jag försökte tänka efter om det fanns något jag kunde göra.

Här i bagarstugan hemma på gården skrev Stina Stoor den första novellen som hon prisades för.
Här i bagarstugan hemma på gården skrev Stina Stoor den första novellen som hon prisades för. Foto: Camilla Olsson.

Skickade in bidrag

Resultatet från arbetet i bagarstugan skickades in till Umeå Novellpris och Stina Stoor vann. Efter det kom förfrågningar om att skriva fler noveller och 2015 släppte hon debutboken, novellsamlingen, Bli som folk.

Priserna har fullkomligt regnat över henne sedan dess. Bland annat Sveriges Radios novellpris, Samfundet De Nios Julpris, Katapultpriset, Borås Tidnings Debutantpris, Årets Bjurholmare och nominering till Augustpriset. Förra året fick hon också både sommar- och vinterprata i radions P1.

Har fötterna på jorden

Att hon bor i Balåliden håller henne däremot stadigt med fötterna på jorden.

– När jag debuterade sa en bonde ”grattis och jag ska läsa den någon gång” och att han verkligen hoppades att jag inte ”skulle blir stor på mig”. Jag tror inte att någon vill bli lämnad bakom och det är att säga ”du stannar väl hos oss”, ”du ser väl inte ner på oss”. Men han skulle inte ha formulerat det så själv.

Uppfordrande instruktion

På väggen till höger om henne klagar luftvärmepumpen lite knarrande. Från ett annat rum tickar en väggklocka rytmiskt. Stina Stoor sitter i kökssoffan och följer sin mammas instruktioner:

”Stina. Jag vill att du ska bjuda på kaffe och pepparkakor och chokladruta. Finns mackor om någon vill ha sockerfritt”.

Lappen ligger ovanpå kakfatet och är lite uppfordrande och påminner om hennes egna texter.

Lappen med fikainstruktioner på köksbordet hemma hos Stina Stoors mamma.
Lappen med fikainstruktioner på köksbordet hemma hos Stina Stoors mamma. Foto: Camilla Olsson.

Placeras i fack

Här har journalister från större tidningar varit tidigare – hon bjuder sällan in dem till sitt eget hus – och hon berättar om hur de gärna vill placera henne i ett fack.

Att hon är bisexuell, feminist, småbarnsmamma och bor i norra delen av landet går oftast inte ihop i samma text. I stället är det småbarnsmamman från Norrland som blir kvar.

Jämförs med andra

Jämförelser görs ofta med andra stora författare från Västerbotten, som Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren.

– Titta här. Hon och tar fram ett exemplar av sin bok som hon använder på författarträffar och läser upp stycken ur den. På en av bokens första sidor har hon skrivit Missenträsk och 215,8 kilometrar. På raden nedanför står det Hjoggböle och 158,4  och Raggsjö 151,5kilometrar. Alla är sträckor mellan orter, där författarna hon jämförs med kommer ifrån, och Balåliden.

– Mellan Åland och Stockholm är det 167 kilometer men man skulle aldrig jämföra författare från de två ställena med varandra.

Fokus på ursprung

Synen på landsbygd och storstad har följt henne från första stund i rampljuset. Hon minns första tv-intervjun i samband med att Bli som folk släpptes.

Det var i ett av de tidiga morgonprogrammen och nervositeten inför att prata om sin bok var stor. Ändå var fokus på varifrån hon kom och inte vad hon hade presterat.

”Måste ljuga”

– Första frågan var: ”Hur känns det att vara i Stockholm?”. Jag kände att jag måste ljuga, att jag inte kunde säga att mamma är född på Södermalm i Stockholm, det skulle förstöra allt.

Känslan var att inte kunna berätta hur sanningen egentligen var, trots att det var en oskyldig fråga.

”Rädd att inte vara tillräckligt norrländsk”

– Jag sitter där med en mormor som är från Malmberget, farmor, farfar och pappa är härifrån, och jag med förstås, och plötsligt är jag rädd för att inte vara tillräckligt norrländsk!

Hur tycker du att man ser på landsbygden utifrån?

– Idyllisk, pittoresk och lite efterbliven. Den har blivit efter också – eftersatt – men jag kan få en känsla att vissa med stadsögon vill ha det så för att det är äkta.

Funderar över uppväxten

Hennes två barn går i skola och förskola i Bjurholm. Men om det här är en bra plats att växa upp på funderar hon över.

– Sista tiden har jag börjat tvivla på om jag gör rätt med mina barn. De går i skolklasser med över 30 barn. Men vissa saker är jättebra här: Att öppna dörren och springa hem till mormor och att kunna springa hem från mormor lika lätt. Det är en trygghet. Och att de vet namnen på folk här.

I flera av Stina Stoors berättelser beskrivs utanförskapet. En känsla hon tror kommer innefrån. – Det finns många människor på landsbygden som är hederliga och rejäla, det finns sjukpensionärer och original, men också riktiga skurkar i stugorna. Jag har en möjlighet att vara en massa olika människor när jag skriver och det är skönt, säger hon.
I flera av Stina Stoors berättelser beskrivs utanförskapet. En känsla hon tror kommer innefrån.
– Det finns många människor på landsbygden som är hederliga och rejäla, det finns sjukpensionärer och original, men också riktiga skurkar i stugorna. Jag har en möjlighet att vara en massa olika människor när jag skriver och det är skönt, säger hon. Foto: Camilla Olsson.

Vänner med ”koppelbarn”

– Jag har vänner i städer som följer sina barn överallt – koppelbarn. Men jag märker att de har bättre skolor och en annan umgängeskultur. I mina barns skola är det fortfarande väldigt genusnormativt men även en sån sak som att jag själv fick en så hemsk skoltid i den skolan påverkar mitt omdöme, förstås.

Stina Stoor gör ett undantag och visar vägen hem till sitt eget hus. Det var här hon kände sig trygg efter att ha bott runt om i landet.

Få passerar

Få människor passerar och det här var under en tid då möten med omvärlden var som att få skrubbsår.

Promenaderna i skogarna runt omkring nötte ut många par skor och hon gjorde det klart för omgivningen att hon ville vara själv.

– Jag hade en handskriven skylt på dörren: ”Låt mig va” för att slippa grannar som ville höra hur det var med mig.

Stor förändring

Nu är skylten borta sedan tio år och förändringen hos henne själv är stor.

– Tittar man på den tiden till att ”vill du komma och fotografera och skriva det jag tänker” – är det förstås ojämförligt.

Av: Camilla Olsson
Foto: Camilla Olsson

Läs mer om:

Kommentarer

Lands Nyhetsbrev

Gör som 29 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheterGratis

När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.